En kompis till mig summerade nyligen mitt innersta väsen i en simpel fras.
Tidigare i somras, när jag övernattade på sjukhuset med Blenda en natt, så fick jag ett meddelande av Frank som också var där med sin dotter. ”Funderar om vi är vägg i vägg”, skrev han. Jodå, det var vi!
Han hade hört min röst genom väggen och känt igen den. Eller egentligen hade han känt igen sättet jag sa ”nej” på, sa han. Eller mer specifikt, sättet jag sa ”neeeeeh”. Så skrev han.
Ganska imponerande! Alltså av honom. För mig något förbluffande. Säger jag nej (läs: neeeeeh) på ett väldigt utmärkande sätt? Bräker jag fram det som en bergsget som nyss förlorat i musikfrågesport och tappat sitt fotfäste på den närmast lodräta bergsväggen? För lite så föreställde jag mig det då.
En tid senare då vi sågs var jag fortfarande förundrad. Och han förklarade att det bara är att jag säger det på ett särskilt sätt, att jag liksom andas ut då jag säger det. ”Du slappnar av på nej”, sa han.
Jag slappnar av på nej!!
Det är ju jag i ett jäkla nötskal det. För visst fasen är det så. Jag slappnar av på nej.
Har aldrig förr så tydligt känt att min personlighet äntligen håller på att utkristallisera sig. Här har jag i 34 och ett halvt år gått omkring och känt mig lite diffus i kanterna och så bara PANG en kontur.
Hej jag heter Linnea och jag slappnar av på nej. Du då?
naleis nätt 
Haha! Så bra! Nu väntar jag på att få ett lika tydligt besked om min personlighet från vår vän Frank.
Det var på er Sverigefest som han sa det! Tycker att han kunde ju ha gått varvet runt där egentligen. Ny uppgift för Frank.
Verkligen ny bra uppgift för Frank. Men shit vad det klingar illa att vi hade Sverigefest!! Haha.
HAHA! Nu när du säger det låter det ju faktiskt lite som klassträff för Livets Hårda Skola.