Fick syn på en liten gråsparvsunge i gränden häromkvällen. Eller jag fick syn på nånting som jag först inte förstod vad var, jag trodde den var en märklig blomma där den låg naken och lilaskiftande på gatan. Men den andandes.

Lyfte upp den och andades varmt på den och den tycktes piggna till. Den var så liten att den inte ens hade öppnat ögonen ännu, och väl hemma påbörjades intensiv forskning i vad som kunde göras för den. Förutsättningarna för att den skulle klara sig var minimala och jag visste att bara rörde sig om en tidsfråga, men det går inte att se på en sån här liten fågelunge, knappt ett par centimetrar längre än en tändsticksask, så hjälplös, så ynklig, så utsatt, och inte önska att den klarar sig och vilja göra vad en kan för att hjälpa den.

Ungefär en och en halv timme låg fåglingen i en halsduksgrotta ovanpå en värmd vetedyna innan den somnade in — kan bara hoppas att det var tillräckligt för låta den få upp kroppsvärmen så att den åtminstone inte frös, så som den säkerligen gjort och skulle ha gjort ännu mer ute på gatan.

Kunde ha tittat på den i evigheter, och den blev del av evigheten. Ur den ska blommor växa.

Det är nog nånting så sorgligt med att en så liten fågel kämpar sig ut ur ett ägg och inte länge efteråt faller ur sitt bo ner på en stengata och dör innan den ens hunnit öppna sina ögon och se världen, och ännu mindre testa sina vingar. Men livets gång, et cetera.

Det enda rätta var att ge den en begravning.

Och en gravsmyckning.

Fågelungen vilar nu under en syrenbuske nere på gården.

Tjipp tjipp, lilla gråsparv.