srijeda u dubrovniku

Oops. Detta inlägg hade jag påbörjat redan i september men aldrig gjort klart. Som så ofta i den här bloggen (och i mitt liv överlag) så får bättre sent än aldrig agera slogan. Så — tillbaka till resan jag gjorde med Jim i somras, till sista dagen i Dubrovnik, en onsdag i mitten av juli, och detta är alltså det sista inlägget i denna ytterst utdragna serie.

Dagen innan hade vi gått förbi ett ställe, Lady Pi-Pi, som vi då valde ut som nästa dags frukostställe. Väl där drack jag syrlig lemonade, starkt kaffe, och åt en omelett.

Det var en varm morgon, hetaste dagen under resan, och eftersom restaurangen befann sig ganska högt uppe på en gata så var det inte lika kvavt där som längre ner mot centrum, och tack vare att den främst bestod av en uteservering uppe på ett tak så hade vi det riktigt behagligt där i skuggan av vinrankorna.

Ifall att nån tyckte att ”Lady Pi-Pi” lät lustigt mycket som Lady Pee-pee, men tänkte att det måste vara ett sammanträffande, så intygar väl bilden ovan er om att njäe, ett sammanträffande var det icke. Men damen var inte kissnödig just då när vi besökte henne.

Ack dessa smala trappgator i sten där nästan varje tillfälle för prunkande växtlighet tas väl i akt. Gillar.

Den här charmören höll jag på att missa! Han sov ovanpå en tunna och jag hade stannat där bredvid för att slänga något i en roskis en halvmeter ifrån. Jim frågade halvt chockerat och halvt finurligt om jag inte missade något. Gudars skymning, ja.

Vi hade några timmar att fördriva innan vårt flyg skulle iväg och vi bestämde oss för att gå till akvariet, vilket var mindre än jag hade förväntat mig, men en del trevliga filurer fanns där ändå. Som dessa snäckliknande slöfockar här ovanför.

Bläckfisk, ålar (som nyss dragit ett torrt skämt), och musslor, bland annat.

Flera fiskar, sjögurkor och krabbor fanns också att beskådas.

Gillar du katter? JAG MED.

Den här katten låg och chillade på en stol och då jag böjde mig ner för att hälsa på den så klättrade den direkt självmant och spontant över i min famn. SÅ SÖT. En gubbe kom just då ut genom en dörr och tittade på oss och fnissade lite så jag frågade om det var hans katt och han sa ja, det var det. Något genant men jag antar att gubben var van med att ”Topy” eller ”Tupi” eller hur det än kan stavas, som han sa att katten hette, tog väl till vara på möjligheten att gosa lite med alla som erbjöd hen den. Så, internet, möt Topy/Tupi. Kanske den kärvänligaste katten i Dubrovnik.

Vi hade gått ut till en av barerna ute på klippan bakom muren som går runt den gamla stan, och där var vattnet livligt trafikerat som vanligt.

Här gick vi av och an på jakt efter det naturhistoriska museet där vi tänkte att vi kunde fördriva ännu lite mer tid och förhoppningsvis svalka oss samtidigt. Det tog en bra stund innan vi till sist hittade museet men då kändes det så futtigt att vi likväl beslöt att skippa det.

Istället gick vi ner under bron till gamla stadsporten invid hamnen och där fanns en liten strandplätt med ekor och andra små båtar uppdragna på. Inte någon badstrand, så det var inga människor där. Svalt och stilla. Vi var mycket trötta den här dagen så det passade oss bra. Träffade på avstånd en skygg katt.

Bougainvilleaträd, dessa i den lilla parken invid stadsporten vid den gamla hamnen.

Vi gick till en restaurang på samma gata som vi bodde, det var kanske tredje eller fjärde gången vi var där och servitörerna bjöd på starkt kaffe och tornseglarna på flyguppvisning.

Här hade vi rört oss mot busshållplatsen där vi väntade under andra blomstrande träd på den (försenade) bussen som skulle ta oss till flygfältet. En vit katt med ett grönt och ett blått öga samt en svart svans dök upp. En sån lämplig färgkarta. Vitt, grönt och blått, med smala strimmor av skugga — precis som vyerna i Dubrovnik. Hvala, zbogom.