Klockan halv elva på förmiddagen i söndags befann jag mig här, d.v.s. en bit bakom huset. Fattar inte att jag var uppe och på gång och utomhus så tidigt, det är mycket olikt mig. Jag är egentligen en nattuggla och sjusovare och även om jag av okänd orsak råkar att fysiskt vakna innan tolvslaget under mina lediga dagar, så brukar jag definitivt inte hänga med psykiskt. I alla fall, sen gick jag rakt fram i bilden och in i barrskogen lite till höger.

Såna här pölar finns det gott av där i skogarna. Jag har ett svagt och dimmigt minne av att vi, familjen, eller åtminstone barnen, har skrinnat på dem nån vinter då jag var mycket liten. Det känns numera så fantastiskt att jag nästan börjar ifrågasätta ifall att minnet ens är verkligt, men jodå, jag tror det är det. Det var inte heller ovanligt att det skrinnades på ett brett dike i byn, så varför inte också sammanlänkade pölar i skogen?

Den här synen fick mig att haja till ordentligt. Ser inte roten ut som en hukande människa på knä? Endera med huvudet väldigt långt nerböjt eller helt nån annanstans. Trodde ett ögonblick att jag upptäckt en möjligtvis ritualistisk brottsscen men näe, det var bara ett träd. En vanlig missuppfattning!

Så många träd hade blivit huggna att jag inte helt och hållet kände igen mig, inte hundraprocentigt, inte med den där rätta välbekanta känslan. En bit gammal skog hade genomgått en fullständig förvandling till kalhygge. Tyckte det kändes ganska tråkigt, men det var säkert behövligt, säger de som vet.